Från Kronogårdens hjärta

Så satt man här på biblioteket. Den cetrala byggnaden på Kronogårdstorg. Folk kommer och går, sätter sig ett tag och läser tidningen. Någon stor utlåning av böcker verkar inte försigå nu, funktionen för tillfället är en mötesplats. Två äldre jugoslaviska män sitter vid entrén och pratar. Tisslar och tasslar. De äldre verkar vara de som besöker nu. Sitter och tar det lugnt. Ingen stress.

Mycket har skrivits om Kronogården som plats. Från miljonprogrammets framtidsvision till hur platsen förvandlats till en avlämpningsplats för de nya och okända. Torget som plats är öde. Folk stannar inte upp och hälsar på varandra idag, utan går snabbt vidare till den lokala mataffären eller någon annan stans. Post eller bank finns här inte längre. Vattnet i fontänen har sen länge sinat och det känns kallt och övergivet såhär i höstregnet. Tanken med att detta torg skulle vara en mötesplats för lokalbefolkningen slog slint någonstans och nu står torget för det mesta öde. Men inte helt. Folk rör sig i en stadig om än liten ström till och från biblioteket. Det nya hjärtat på platsen.

Små lokaler, inte imponerande på något sätt, men det behövs inte. Platsen känns mysig och pittoresk. Ofarlig och gemytlig. En plats där den lokala befolkningen kommer för att träffas, prata och läsa en tidning och bara låta tiden gå.

Den nya skolan som ska ligga här bakom snabbköpet känns avlägsen, men man kan inte låta bli att undra hur torget kommer framstå när biblioteket försvinner från sina lokaler här och integreras in i skolan. Torget kommer nog kännas ännu mer övergivet.